Saknad.

Jag kollade ner på avgrunden framför mig. Därifrån jag stod och kollade ner var det säkert 5 meter till marken. Det var ganska långt. Det var sol precis som när du… Jag kan inte uttala ordet än. Och jag kan fortfarande inte fatta att du vågade. Jag trodde inte du mådde så dåligt att du skulle ta ditt liv (okej nu sa jag det). Men det gjorde du. Du slängde dig ut i det okända utan att tveka en sekund. Eller du kanske tvekade i din tystnad. Men jag kan inte klandra dig. Du hade ju trots allt varit med om rätt så mycket. Kanske det var de som lockade dig att hoppa. Du ville inte känna någonting. Inte känna smärtan. Din mamma var alkoholist, din pappa lika så. Men det var något annat fel på din pappa. Jag kan inte fatta att han beskyllde dig för din systers död. Det var väl inte ditt fel att hon drunknade. Han slog och straffade dig. Men jag hade inte modet att fråga dig för jag visste att det var ett känsligt ämne. Men att du mådde så dåligt plågade inte bara dig det plågade mig med. Varje gång jag såg dina sår så högg det till i mig och jag trodde att jag skulle spy. Dem stora röda irriterande sår som löpte längst med dina armar. Gjorde så att jag höll på att svimma. Jag bad dig alltid att sluta. Jag sa att du skulle få så fula ärr. Men du lyssnade inte. Jag tror inte att du inte kunde hjälpa det, det hade nog blivit en vana. En ful ovana som inte ville ge med sig utan som bara satt fast i dig hjärna. Du hade försökt sluta men det hade inte gått du orkade inte hålla all smärta inom dig du orkade inte bära skulden. Du var tvungen att få ut den utan att använda ord. Du tog på dig skulden för dig syster. Men det var inte ditt fel jag lovar. Du skulle ju bara följa med till Stockholm inte vakta henne under festivalen.

Hon skulle inte ha druckit så mycket den kvällen. Hon var ju bara 14 år, hon hade lyckats tjata nog mycket så hon fick åka till en festival i Stockholm, jag kommer inte ihåg vad den heter, hon hade druckit rätt så mycket och hamnade i armarna på fel person. Hon hade tappat bort sina kompisar på en konsert. Och gick omkring på festivalområdet och sökte efter dem. Efter ett tag kom det fram en kille och undrade om hon letade efter någon och hon förklarade kort hur dem såg ut och mannen sa att han hade sett tjejerna och bad henne följa med honom. Och det gjorde hon. Han drog in henne i en gränd. Hon var för svag för att kunna kämpa emot.  Ingen vet om hon var vid medvetandet när han våldtog henne. Jag vet inte om jag hoppas att hon var det. Men den jäveln nöjde sig inte med att bara våldta henne han skulle ta hennes liv. Man hittade henne dagen efter i en insjö i utkanten av stan. Han hade dränkt henne. Först våldtagit sedan dränkt henne.

Jag kan inte tänka på henne. Jag blir så förbannat arg. Så åter till dig, Adam, det känns fortfarande som om du är här hos mig. Som om du fortfarande kollar mig i ögonen och säger att du älskar mig, sedan kysser du mig på pannan. Jag känner hur du med fjäderlätta fingrar följer konturen av mitt ansikte. Du viskar söta ord till mig i mitt öra. Och jag känner mig så kär att jag skulle kunna spricka! Jag älskar när du kramar mig hårt och säger att du aldrig ska släppa mig. Jag älskar när du brukade kupa dina händer om mitt ansikte, sedan kyssa mig så varsamt men ändå så trevande att jag nästan tappar andan. Allt det var min verklighet men nu känns det så overkligt som om det bara var en dröm och att jag nu vaknat upp till min gråa fantasilösa vardag.  

Mina ögon tåras när jag tänker på det. Det känns så nära, men ändå så långt bort. Varma tårar började rinna ner från min kind. Jag torkade inte bort dem, jag orkade inte, utan jag lät dem bara rinna. Rinna ner över mina kinder mot hakan. Sedan droppa på min tröja. Jag vill inte sörja. Det känns så meningslöst. Du är borta även fast jag inte vill tro det. Jag är så arg samtidigt som om det känns som om jag aldrig älskat dig mer. Min kärlek blev starkare för dig när du dog. Jag vill bara dö just nu. Jag vill inte känna någon smärta mer. Jag skulle bara falla, falla in i en djup sömn utan mardrömmar. En djup sömn där man inte vaknar upp kallsvettig mitt i natten av att jag drömt om dig igen. Jag skulle bara dö och lämna livet här på jorden. Men om jag tog livet av mig nu fanns det ingen återvändo. Jag skulle dö. Jag ville dö. Jag måste dö. Jag älskar er mamma och pappa. Er kärlek är det ända som håller mig uppe. Men varje gång jag tänker på Adam känns det som om hjärtat slits ut. Som om något väldigt tungt trycker mot min mage. Som om hela min mage vänds in och ut. Du var så snäll. Du förstod mig precis. Vi kunde prata om allt, när jag mådde skit var det dig jag pratade med. Du lyssnade och gav mig råd. Du brukade säga ”Det ordnar sig gumman!” Eller ”Vi fixar det tillsammans!” ”Vi har ju varandra”.

Jag kommer aldrig glömma den dagen du dog, Adam. Dagen du lämnade mig helt ensam att möta verkligheten. Det var en solig dag precis som det är idag. Allting var jätte fint. Du hade bjudit med mig till Stockholm. Vi hade åkt flyg dit tidigare på morgonen. Jag var så glad. Jag bokstavligen svävade på moln. Vi hade varit och ätit sen middag på en fin restaurang. Vi hade bestämt oss för att se på solnedgången, från en bro en bit ifrån restaurangen. Himlen var vackert röd/orange. Du stod där med din arm om min axel. Själv hade jag haft mina armar i ett hårt grepp om din midja. Jag har aldrig varit lyckligare. Men allt gott varar inte förevigt. Helt plötsligt föste du undan mig. Och sprang fram till kanten på bron, hoppade upp på staketet. Du vände dig om mot mig och viskade orden ”Jag älskar dig” sedan började tårarna rinna ner för din kind ”Nu och för alltid”. Sedan hoppade du. Jag stod säkert 1 meter ifrån dig. Men jag hann inte stoppa dig. Jag var helt paralyserad. Jag kunde inte röra mig, men jag hörde utan tvekan allt du sa. Till minsta lilla suck. Jag såg den obeskrivliga smärtan i dina ögon innan du blundade och hoppade. Allt gick så snabbt när jag väl var framme vid kanten hade din kropp redan slagit emot stenarna där nere. Mitt skrik ekade och trängde igenom tystnaden. Jag skrek och grät tills jag tappade andan. Men hur mycket jag än skrek kunde jag inte röra mig.

När jag äntligen kunde röra mig igen tog jag mig så snabbt som möjligt ner till dig. Jag föll ner på knä bredvid din kropp. Jag knäppte händerna, blundade och började viska böner eller vad man kunde kalla det. Jag vet inte om jag bad till gud, någon annan däruppe eller till dig. Jag slog upp ögonen och kollade på dig ditt felfria ansikte. Ditt bruna rufsiga hår. Dina läppar var blekrosa. Jag kunde nästan se hur din själ eller ande (eller hur man nu ska förklara det som) svävade bort från din kropp utan ett ljud. Du låg blickstilla, det rann lite blod från din mungipa ner en bit över din kind. Du var likblek. Just precis som om någon hade sugit ut all färg ur dig. I mina ögon var du inte död. Men du var inte levande heller. Adam och Död. Jag smakade lite tvekande på orden. De passade inte ihop för det kunde ju inte vara sant mitt huvud vägrade tro på det! Jag hoppades hela tiden att någon skulle komma fram med den dolda kameran och säga att jag är ”så lättlurad” men det hände inte. Ingen kom fram med en videokamera. Det enda som kom var en sjukvårdare som bar med sig en bår och en annan som hade en filt med sig och stoppade den om mina axlar.

 Fan hur ska jag kunna leva utan dig? Jag smekte dig över kinden. Jag kände din lena hud mot mina finger toppar. Jag ryste. Jag var helt tom. För en stund trodde jag att det var slut. Mitt hjärta slog så hårt att jag uppriktigt var rädd att det skulle hoppa ut ur bröstet på mig. Jag hyperventilerade jag försökte fokusera på att lugna mer mig men det gick inte. Jag vet inte hur länge jag satt där men det kändes som en evighet. En plågsam evighet. Känslan jag hade kommer aldrig lämna mig. Det var en känsla som inte går att beskriva. Så plågande, så hemsk. Tomheten var över allt nu . En vit dimma. Som var så tung att den nästan kvävde mig. Jag ville hålla om dig, krama dig, kyssa dig. Och aldrig släppa taget.

Jag försökte ställa mig upp men jag vinglade till av utmattning. Och föll ihop bredvid din kropp. Jag smekte med fingerspetsarna över din mage. Jag var så trött. Jag vilade pannan mot din bröstkorg. Jag försökte andas ut och slappna av i hela kroppen. Det plågade mig att vara så nära din lealösa kropp med jag kunde inte dra mig undan. Jag lyfte på huvudet. Försökte öppna ögonen mer jag orkade inte. Händelsen hade dragit så mycket energi av min kropp. Kommer inte ihåg hur länge jag sov och tänkte inte på att uppskatta tiden heller.

Jag vaknade men ett ryck av att någon ruskade om mig och pratade med lugn röst. Som hänsynslöst Någon lyfte upp mig och lade mig på en bår. Det skakade när dem bar iväg båren till ambulansen jag ville skrika att dem skulle stoppa ner mig. Det kändes som om alla pratade med mig. Hur mår du? Är du skadad? Kan du prata? Allting snurrade, Jag var så yr. Jag kommer inte ihåg om jag kräktes men det skulle inte ha förvånat mig. Sedan måste jag ha somnat för där slutade mina minnen. Men när jag sov var jag mottaglig för mardrömmar. Hemska mardrömmar.

Du och jag gick på en vacker strand, hand i hand. Plötsligt höll du inte min hand, och jag kände inte värmen från din kropp längre. Jag såg mig omkring nästan förlamad av rädsla. Blicken fastnar på en klippa som vätte mot vattnet lite längre fram. En mörk gestalt står med armarna mot himmelen. I den sekunden sögs all luft ur mig. Jag flämtade till och sprang så fort jag kunde mot klippan och gestalten. Men för varje steg jag tog kändes det som om jag kom längre ifrån klippan. Du sänkte dina armar sedan tar du ett steg rakt mot vattnet som skingrar sig när du snuddar vid det. Och sedan sluter sig kring dig.

När jag sedan vaknade var det tyst och mörkt. Det dröjde ett tag för mig att komma på att jag var på ett sjukhus. Jag försökte kliva upp men det var som om min kropp strejkade. Jag låg där ett tag och förbannade mardrömmarna. Hemska mardrömmar. Du var min absolut bästa kompis och mycket mera än så. Jag älskade och älskar dig av hela mitt hjärta! Ögonen tårades igen när jag låg där och tänkte. Vi gjorde allt tillsammans.

Dagen efter så fick jag åka hem. Jag var sängliggande i minst en månad efter händelsen. Dem enda gångerna jag har klivit upp är när jag måste på toa. Och ibland kommer Mamma upp med mat. Jag vill inte ha men hon tvingar i mig det. Jag menar vad är det för idé att äta om man ändå känner sig tom hur mycket man än äter? Men det är bara fortsätta att leva även om varje andetag jag tar känns som om lungan ska spricka.  Men till sist tröttnade mamma på att jag bara låg i min säng så hon skickade ut mig på en promenad och nu står jag här. På en bro och funderar på att hoppa. Men jag kan inte göra så mot mamma och pappa. Så jag tryckte bort alla tankar om dig, Adam. Du är så älskad, hoppas du visste det! Men det är dags för mig att gå vidare även om det känns omöjligt. Sedan vände jag mig om och gick sakta bort från kanten. Jag älskar dig, Adam. Hejdå!