Sitter med blöta kinder och tänker på allt jag kommer missa. Mitt Luleå kommer ju alltid bara vara ett telefonsamtal bort men mitt hjärta brister lite över tanken på att inte kunna krama om människorna som ger mitt liv mening, som gör det enklare att andas. Men snart, London. Min bästa vän. Snart ses vi.  

Snart springer jag ut från min fina skola Lärkan för sista gången. Aldrig mer kommer jag kunna skippa någon lektion för att stötta en vän eller bara varit för lat för att gå. Min jävla gymnasieskola har blivit en stabilitet som jag inte riktigt är säker på att jag är redo att ge upp. 

Biljetter är bokade och huvudstaden väntar på att vi ska göra entré, jag och mina två sockertoppar. Känns skönt att slippa studentstressen i 4 dagar och bara vandra omkring i den staden. 

Kram.